”Det är väl därför man gör det, för att man verkligen ser hur alla lyfts”

Fredrik Nådin och Frida Almroth i Västervik har varit kontaktfamilj i snart ett och ett halvt år. En helg i månaden bor två barn hos dem, en tjej och en kille i olika åldrar.

För Fredrik och Frida började tankarna på att bli kontaktfamilj via några vänner. Vännerna hade haft uppdrag som kontaktfamilj länge och hade pratat väldigt gott om upplevelsen. Eftersom Frida och Fredrik inte hade egna barn kände de att de hade tid och ville testa.

– Sedan kände vi också att vi ville göra en tjänst för de barn som verkligen behöver det, säger Fredrik.

Förväntningar och vardag

Både Frida och Fredrik var lite nervösa innan allt var klart med uppdraget. De funderade på vad som väntade dem, vilka barn det var de skulle träffa och med vilken bakgrund. Men det var också en tid av förväntan och längtan. Fredrik skrattar och beskriver hur uppdraget innebär lite mer planering inför besöken, eftersom paret inte har några egna barn.

– Vi lever ju ganska spontant när vi inte har barnen. Det blir en ju en helt annan struktur när vi har barnen. Annars tycker jag inte att det är så stor skillnad för oss.

Bra kommunikation

Både Fredrik och Frida tycker att kommunikationen har fungerat väldigt bra i alla led. De upplevde att de direkt fick fin och nära kontakt med barnen och barnens mamma. Paret har också upplevt en stark lyhördhet från handläggare inom socialförvaltningen och en valbarhet som utgått ifrån deras behov, kapacitet och intressen. Fredrik och Frida berättar att det är upp till uppdragstagarna att avgöra hur mycket tid man vill lägga på uppdraget.

Normalt är barnen hos dem en helg i månaden. Då lagar de mat och umgås, spelar spel, pysslar och skjutsar till träningar. Förra sommaren var de på husbilssemester på Öland en hel vecka. Kontaktfamiljsuppdraget är givande och ställer samtidigt krav på paret.

– Svårigheterna när vi nu har uppdraget är att personanpassa deras behov med oss, vad de behöver och att vi kan se till att det blir av, säger Frida.

En positiv upplevelse

Frida och Fredrik bor sedan en tid tillbaka i Västervik. När de började uppdraget som kontaktfamilj bodde de i en annan kommun i länet. De var lite nervösa inför att berätta om flytten men barnen ville fortsätta komma till dem, trots avståndet. Det ser de som ett gott betyg på insatsen.

– Vi märker ju på barnen att de växer som människor. De växer ju hemma också men vill testa nya saker, lära känna nya personer, se något nytt, förstå vidden av livet mer, säger Frida.

De har också fått fin feedback från familj och vänner, som är genomgående nyfikna och positiva. Paret upplever att samtliga parter får ut mycket av kontaktfamiljsuppdraget. Frida och Fredrik är eniga i att de får mycket tillbaka i vardagen av att umgås med barnen och se hur de trivs och växer.

–  Det blir ju som en extrafamilj, man får en helt ny kontaktkrets, nya familjemedlemmar. Det är så himla roligt. Vi har väldigt roligt när vi lär känna varandra så här, säger Frida och skrattar.

Fredrik fyller i:

– Det är väl därför man gör det, för att man verkligen ser hur alla lyfts. Vi ser hur mamman i det här fallet lyfts. För hon vet att barnen får sådan glädje tillbaka och vi får en massa glädje.

”Hon är en del av vår familj när hon är här”

Vi träffar Matilda, Fred och deras tvååriga son Charlie i deras hus som ligger vackert intill en skogsglänta en ljum höstkväll när solens strålar fortfarande värmer. Sedan två och ett halvt år tillbaka är de kontaktfamilj åt en 12-årig tjej med en intellektuell funktionsnedsättning.

För Fred och Matilda är det här uppdraget deras första. Men trots det känns de trygga, stabila och engagerade som uppdragstagare.

– Många är kanske rädda för att ta första steget, men var inte det. Det är så värt tiden och engagemanget. Det var så klart lite nervöst i början över hur allt skulle gå. Men Malin boostar oss med energi under tiden hon är här och tillför mycket till vår familj, berättar Fred.

Matilda berättar att hon fick veta via jobbet att behovet är stort när det gäller att ta en insats för barn med funktionsnedsättning.

– Jag hörde av mig och lämnade kontaktuppgifter till resursteamet i kommunen. Sedan gjordes en utredning av oss, där en del var ett hembesök hos oss. Där vi pratade om vad vi skulle kunna tänka oss i insats och i tid. Jag hade en fördom att man blev tilldelad ett barn eller ungdom, men så var det ju inte. Man får säga nej för matchningen är så viktig. Vi matchades ihop med Malin och det blev verkligen lyckat, säger Matilda.

För Malin är helgerna hos Matilda, Fred och Charlie en tid för återhämtning och miljöombyte, där hon är en del av familjen. Fördomen att ta emot ett barn eller ungdom med funktionsnedsättning kan vara att personen har ett stort omvårdnadsbehov, men så är det inte. Oftare är det kognitiva svårigheter som gör att barnet eller ungdom har behov av kontaktfamilj.

– De anpassningar vi gör är att vi ser till att hennes energi räcker till de aktiviteter som vi gör under helgen. Om vi till exempel ska iväg under eftermiddagen, tar vi det lugnare på förmiddagen. Och hon och Charlie går så bra ihop! Vissa gånger gör vi kanske något extra och då planerar vi in det när hon är här. När hon är här, så är hon en del av vår familj, berättar Matilda.

– Det blir familjehäng när hon är här, kalas hos släktingar eller besök i sommarstugan. Det handlar om att låta barn och ungdomar få vara i ett hem som är lugnt och tryggt, lägger Fred till.

Familjen tänker att så länge som Malin har behov av en kontaktfamilj ska de fortsätta vara det för henne. När de tog sig an uppdraget som kontaktfamilj tog det två-tre gånger innan de kände att de lärde känna varandra.

– Det handlade om vad hon tycker om att göra, läggningsrutiner och annat praktiskt. Det gick förvånansvärt snabbt till att hon var inne i våra rutiner. Vi fick då också veta av Malins mamma att hon ville att Malin skulle få en känsla för ett vardagligt liv. Vi har väldigt bra kontakt och brukar höras av på onsdagarna inför helgen för att stämma av läget, säger Matilda.

Både Fred och Matilda berättar att de blir emotionellt engagerade och när det händer saker i Malins liv blir de också påverkade å hennes vägnar.

– Ibland skulle man vilja göra mer än man kan, men det finns situationer då man heller inte ska det. Det är en balansgång, säger Fred.

Vad ger det er att vara uppdragstagare?

– Vi har hus, god ekonomi och ett stort skyddsnät, och har man möjlighet så ska man hjälpa de i samhället som inte har det. Så ser vi på det, och så vill vi visa Charlie hur man är en bra medmänniska. Det är även för vårdnadshavarnas skull som uppdraget är viktigt för vi avlastar för dem, förklarar Matilda.

Matilda uppmanar alla som är lite intresserade att gå på en informationsträff i sin kommun. Att lyssna in och var nyfiken på uppdraget.

– Ge det en chans. Om det inte är rätt i tiden nu att ställa upp, så kanske det kommer senare i livet. En helg i månaden, lägg det på ett barn som behöver ett tryggt stöd i livet och miljöombyte. Ta kontakt med resurssamordnare i din kommun och ta sedan ställning när ni fått information, avslutar Fred och Matilda tillsammans.

Fotnot: Malin heter något annat i verkligheten.