De arkeologiska undersökningarna genomfördes i omgångar mellan åren 2000 och 2013 som en del av Trafikverkets utbyggnad till dubbelspår.

Två arkeologiska institutioner har arbetat med utgrävningarna, som fördelar sig på tre olika delområden runt Motala ström och Göta kanal.

Boplatsen vid Strandvägen söder om Strömmen och boplatsen vid Verkstadsvägen direkt norr om densamma har undersökts av Riksantikvarieämbetet Uppdragsverksamheten Öst.

Lämningarna vid Kanaljorden, belägna norr om både strömmen och kanalen, har undersökts av Stiftelsen Kulturmiljövård.

De tre områdena har till stor del nyttjats under samma tid, långt innan Göta kanal skar genom landskapet, och kan ses som delar av en stor stenåldersmiljö.

Redan under den äldre stenåldern var Motala en viktig mötesplats. Via vattenlederna kunde både lokala och mer långväga kontakter knytas och upprätthållas. Det vittnar de olika hantverkstraditionerna bakom redskapen om.

Riklig tillgång till fisk från strömmen säkrades med hjälp av både fasta fiskeanläggningar och mobil fångst med bland annat ljuster.

Människorna återkom hit till Motalavikens inre som en del av vandringarna mellan flera hem i det omgivande landskapet. Här skapades rörelser där tillflödet av idéer och råmaterial omvandlades för att spridas i omlandet.

Tack vare gynnsamma bevaringsförhållanden har många spår överlevt genom årtusendena. Skelettdelar från både djur och människor, liksom redskap av ben, horn och trä, har kunnat tas om hand av arkeologerna. Tillsammans med den stora mängden fynd av mer beständigt stenmaterial ger de oss unika inblickar i stenålderns värld.

Vi ser spår av människors vardag i form av rester efter hus, hyddor, hantverk, fiske, jakt, slakt och matlagning. Nära husen har avlidna anförvanter begravts och utvalda kroppsdelar från de döda har också lagts ner i vattenbrynen tillsammans med djurdelar och praktfulla redskap.

Norr om Göta kanal, vid Kanaljorden, låg under den äldre stenåldern en grund sjö.

De äldsta lämningarna vid Kanaljorden är 11 000 år gamla. Kanske utgör de spåren efter några av de allra första människor som vistades i Östergötland efter att inlandsisen smält undan.

Inom de undersökta områdena har även lämningar från flera andra tidsperioder grävts ut. Bland dessa återfinns järnframställningsugnar från äldre järnålder (cirka 300-tal), fasta fiskeanläggningar i strömmen från tidig medeltid (1090-tal) och högmedeltida smidesverksamhet (1300-tal).

Söder om Strömmen, vid Strandvägen, har flera mindre boplatsenheter undersökts. Dessa beboddes kontinuerligt för 6 500-8 000 år sedan.

Utöver bostäder finns här rikliga spår efter ben- och stenhantverk. Flera hundra fynd av ljusterspetsar i strömmens bottensediment vittnar om ett omfattande fiske.

Under 2012 och 2013 undersöktes även ett gravfält, där minst 19 begravningar ägt rum. Det är det enda kända gravfältet från äldre stenålder i Mellansverige.

Norr om Strömmen, längs med Verkstadsvägen, har ytterligare hus från stenåldern undersökts. Liksom vid Strandvägen rör det sig om rundovala stolpkonstruktioner.

Intill husen finns avfallsmaterial som vittnar om att människor suttit här och tillverkat sina redskap.

För ungefär 8 000 år sedan utgjordes området vid Kanaljorden av en liten isolerad sjö och dess stränder.

Vid undersökningarna av den forna sjöns botten påträffades spår efter ritualer kopplade till de döda. I gyttjan grävdes en anlagd stenplattform fram. Stenarna var cirka 20 – 60 centimeter i diameter och lagda i flera lager. Mellan stenarna fanns en stor mängd träpinnar.

Utifrån analyser av växt- och djurdelar i gyttjan runt stenpackningen kan vattendjupet vid tiden för anläggandet uppskattas till mellan en halv och två meter. Själva stenplattformen har alltså inte varit synlig från land, men det är möjligt att trästörarna utgör resterna av konstruktioner som nått ovanför vattenytan.

Ovanpå och mellan stenarna i packningen hittades skelettdelar från åtminstone ett dussintal människor. Det rör sig inte om hela kroppar som lagts ner i vattnet utan om utvalda delar av de döda och då framförallt skallar eller delar av skallar.

Skallarna kommer med ett undantag från vuxna individer, och såväl män som kvinnor finns representerade.

Endast i ett fall har en hel kropp begravts i sjön. Det rör sig om det enda identifierade barnet, ett litet spädbarn som uppnått en ålder om högst några månader. Dessutom har enstaka lårben, överarmsben och rörben hittats i stenpackningen. Liksom skallarna har de lagts ner i form av enskilda kroppsdelar, kanske som redan skeletterade ben.

Ritualer vid sjön

Skallarna har hanterats på mycket speciella vis vid de ritualer som utförts vid sjön. Två av dem påträffades monterade på trästavar, och det är mycket möjligt att flera av skallarna fått samma behandling. Flera av skallarna uppvisar skador kring stora nackhålet som eventuellt kan ha att göra med att de varit monterade.

Det finns även andra exempel på hur de dödas kvarlevor behandlats på särskilda sätt. Två skallar påträffades placerade panna mot panna. Det går inte att säga säkert huruvida de verkligen medvetet lagts ner i vattnet tillsammans, men mycket tyder på det.

Inuti en skalle, från en kvinna, hittades ett tinningben från en annan kvinna. Har de individer som på dessa vis kopplats ihop i döden stått varandra nära även i livet? Har de kanske varit släkt med varandra?

Inuti en av de skallar som varit monterade på träskaft påträffades en klump av nedbrutet organiskt material som genom proteinanalyser identifierats som rester av hjärnan. Detta visar att individen måste ha lagts ner i vattnet relativt snart efter döden.

Andra skallar har skrapmärken som uppkommit efter döden. Å andra sidan finns inga tydliga skador som tyder på att kropparna varit helt intakta, eller färska, när skallarna avlägsnats. Troligen har kropparna fått ligga en tid, i jorden eller ovan mark, tills nedbrytningsprocessen kommit en bit på väg. Därefter har man valt ut specifika kroppsdelar, framförallt skallar, som ibland visats upp innan de placerats på sjöns botten.

En hel del praktfulla föremål har lagts ner i sjön tillsammans med människoskallarna. Flera mer eller mindre intakta redskap har tagits tillvara, bland annat en dekorerad skafthålshacka av horn, stenyxor och ett antal spetsar av ben. En av benspetsarna har små flinteggar inkilade längs sidorna, det är ytterst ovanligt att sådana kompositföremål bevarats intakta.

Utifrån kolfjortondateringar vet vi att stenplattformen anlades någon gång för runt 7 800 år sedan. Den var i bruk under en med arkeologiska mått mätt relativt kort tidsperiod. Det handlar om ett bruk som sträcker sig över högst ett par hundra år och kanske så kort tid som ett par generationer.

Platsen överges

Därefter överges Kanaljorden. Inga nya boplatser etableras här, kanske var platsen tabubelagd? Den lilla sjön växer så småningom igen, stenpackningen och dess hemligheter täcks med torv och faller i glömska.

Ritualerna vid Kanaljorden är både svårgreppbara och fascinerande, framförallt som det inte finns några liknande lämningar att jämföra med. Vare sig anläggandet av själva stenplattformen på sjöns botten eller bruket att visa upp skallar monterade på pålar har några kända paralleller.

Vad är detta för plats? Man har inte levt vid den lilla sjön under perioden då den använts vid ritualer kring de döda, men det är möjligt att boplatsen vid Verkstadsvägen ett stenkast därifrån varit i bruk vid samma tid.

Begravningsplats vid Strandvägen

På andra sidan strömmen finns den samtida boplatsen vid Strandvägen. Även där har man hanterat döda kroppar genom att deponera utvalda ben i vattenbrynet, men det tydliga fokuset på skallar saknas och någon renodlat rituell miljö liknande sjön vid Kanaljorden finns inte. Vid Strandvägen finns även ett gravfält där de dödas kroppar jordfästs intakta, en begravningspraktik som skiljer sig från den på Kanaljorden.

Spår av våld

Så vilka var de människor, vars skallar visades upp på pålar för att sedan sänkas ner i sjön? Var de fiender som dödats i strid, deras huvuden troféer som visades upp för att sedan offras?

Flera av skallarna bär spår efter våld. I ett fall har skadan, tillfogad av ett spetsigt föremål såsom en hornhacka, hunnit läka ihop och kan inte kopplas till dödsögonblicket.

En annan möjlig tolkning av ritualerna vid Kanaljorden är att de speglar en andra, sekundär, begravningsritual för kära anförvanter. De döda kan först ha gravlagts på en annan plats som vi inte känner till, exempelvis i jorden eller på en plattform ovan mark.

Sedan har vissa kroppsdelar, framförallt skallar, valts ut för att ingå i ritualerna. Några har vördnadsfullt visats upp på träskaft innan de sänkts ner till sin sista vila på sjöns botten. Fina föremål och köttstycken eller djurkroppar har följt med de döda som gravgåvor.

DNA-analyser har kunnat visa att två av totalt sju analyserade individer är nära släkt med varandra på mödernet.