Anläggningen vid Tuddarp strax söder om Motala har varit i drift sedan 1959. Fram till 1983 deponerades hushållsavfall och brännbart verksamhetsavfall vid Tuddarp. Sedan 1983 har hushållsavfall inte deponerats på Tuddarps avfallsanläggning, annat än i undantagsfall när det varit driftstopp i Gärstadverket.

Efter 1983 har brännbart avfall mestadels omlastats och transporterats för förbränning vid Gärstadverket i Linköping. På Tuddarp har istället inert avfall och annat icke farligt avfall deponerats efter 1983.

Inert avfall är sådant som varken löses upp, brinner, reagerar fysikaliskt eller kemiskt på något sätt, inte bryts ned biologiskt, inverkar på andra material eller som kan orsaka skador på miljön eller människors hälsa.

Ny och gammal deponi

Den gamla deponin är knappt 11 hektar och har inte någon bottenkonstruktion som uppfyller deponeringsförordningens krav på täthet och geologisk barriär med mera.

Sedan 2002 har deponering huvudsakligen utförts inom de södra delarna av anläggningen. Den nya deponin är drygt 4 hektar. Inte heller den nya deponin uppfyller till fullo deponeringsförordningens krav på bottenkonstruktion.

År 2009 påbörjades deponering inom den västra delen på del av ytan som anpassats efter deponeringsförordningens krav. Denna yta utgör ca 1,5 hektar.

Mellan nya och gamla deponin i östra delen av anläggningen finns större asfalterade ytor och ytor för byggnader vilka idag används för mellanlagring och sortering med mera. Ytorna är uppbyggda på deponidelar som inte har sluttäckts.

För att sluttäcka den gamla deponin kommer det att gå åt stora mängder material intill och ovan tätskiktet. I linje med miljöbalken och de nationella miljömålen används överskottsmassor från schaktarbeten i närområdet och restprodukter i sluttäckningen i så stor utsträckning som möjligt.

Ovanpå avfallet läggs ett avjämnande och stabiliserande skikt så att man får ett jämnt och stabilt underlag för tätskiktet. Avjämningsskiktet kan exempelvis bestå av bottenaska från Gärstadverket som i nuläget lagras på deponin. Även annan bottenaska/flygaska kan bli aktuell att användas i avjämningslagret.

Sluttäckning av etapp 1 utfördes med tätskikt av bentonitliner. Tätskiktet i framtida etapper kommer även dessa att bestå av bentonitliner alternativt syntetiskt geomembran.

Tätskiktet i slänterna kan utföras med friktionsyta om det behövs av stabilitetsskäl. På ömse sidor om geomembranet läggs ett skyddslager så att tätskiktet inte skadas.

Etappindelning

Det är naturligt att börja med de äldsta delarna av deponin där nedbrytningen och sättningarna troligen har kommit längst. Etapp 1 är slutförd och under 2022 arbetar kommunen med etapp 2, 3 och 4.

Tidplanen för sluttäckningen sträcker sig preliminärt till år 2039.

Lakvatten är vatten som har passerat till exempel en soptipp (avfallsdeponi av något slag) och därigenom blivit förorenat. Runt och under deponin vid Tuddarp finns system för insamling av lakvatten. Under delar av den gamla deponin finns dräneringsstråk.

Insamlat lakvatten behandlas i flera steg innan det slutligen leds till Sjöhamrabäcken. Runt delar av deponin finns också renvattendiken som hindrar opåverkat vatten från omgivningen att tränga in på deponin.

Ytvattnet leds i huvudsak till diken som mynnar i Sjöhamrabäcken. Dagvatten från anläggningen leds delvis via diken till lokala uppsamlingar och ut i skogsområden kring anläggningen.

Åtgärder för lakvatten

Det kommer även fortsättningsvis att samlas in en viss mängd lakvatten från de sluttäckta delarna av deponin.

Det lakvatten som uppstår kommer att ledas till det gemensamma lakvattensystemet för vidare behandling enligt gällande villkor och enligt samma principer som finns idag.

Ett nytt ytterdike utanför deponin anläggs för att förhindra att vatten tränger in i deponin. Lågpunkter med vattenansamlingar får inte bildas vid deponins släntfot. Vatten ska ha möjlighet att avledas eller filtrera in i mark.

På längre sikt ska även regnvatten som rinner ovanpå sluttäckningen rinna ut avledas till naturliga diken runt deponin. Vattnet kan först behöva ledas till befintligt lakvattensystem innan det säkerställts genom provtagning att vattnet inte är förorenat av de påförda massorna ovan tätskikt.

I samband med att olika etapper av deponin avslutas kan det behövas tillfälliga lösningar för att skilja lakvatten från rent ytvatten.

Kommunen har vid en tidigare undersökning installerat och provpumpat fyra gasuttagsbrunnar på gamla deponin. Under pumpningarna mättes utpumpad gasmängd, undertryck i gasbrunnen, gasens temperatur och metaninnehållet i gasen.

Undersökningen visade att metangas bildas i varierande mängder och kvalitet i deponin. Metaninnehållet i utpumpad gas var i tre brunnar ungefär 15-30 %, vilket får betraktas som lågt, och i den fjärde brunnen cirka 50 %, vilket kan betraktas som mer normalt. Metanhalten var förhållandevis konstant under tiden pumpning pågick.

Gasproduktionen i deponin förväntas pågå under ett flertal år framåt men i konstant minskande omfattning. När deponin sluttäcks kommer det troligen att innebära att gasproduktionen minskar ytterligare. Skälet till detta är att ytterst lite vatten kommer att tränga in i deponin och att de processer som bryter ner det organiska avfallet då kommer att gå långsammare eller avstanna. Med anledning av dessa resultat och prognoser har kommunen beslutat att inte bygga ut något gasuppsamlingssystem.

Den gas som finns kvar i deponin behövs tas om hand på något sätt. Därför anläggs gasdränerande stråk så att gasen kan samlas in och ledas till ett filter som anläggs som en ”skorsten” på toppen av deponin. Dessa dränstråk förhindrar också att gasfickor uppstår under tätskiktet. Dessa gasfickor skulle annars kunna skada tätskiktet i sluttäckningen.