I en mindre ort i Östergötland bor Katarina, hennes man Torbjörn och deras son Linus.
Sedan två och ett halvt år ingår även Fanny i familjen. Fanny kom som jourhemsplacering, men blev kvar hos familjen.

Det är en grå novemberdag när Katarina öppnar dörren till den rymliga villan. Huset ligger vackert på en höjd, med orangeskiftande höstvacker skog runt hörnet men ändå på bekvämt promenadavstånd till centrum. Katarina är ensam hemma, men snart kommer maken Torbjörn hem, liksom deras gemensamma son Linus och Fanny som bor hos familjen sedan snart tre år tillbaka.

Katarina har tre barn till. Två har flyttat hemifrån men hennes äldste son är inte längre i livet. Hans fotografi står på ett bord, omringat av ljus – alltid närvarande, alltid älskad.

Tidigt ansvar

Sonens bortgång är bara en av de tunga händelser som Katarina upplevt i livet. För att förstå Katarinas engagemang för de små barnen måste vi backa bandet och ta oss tillbaka till hennes egen barndom. Det var en svår situation där hon tidigt fick ta ansvar för sig, sina syskon och även sin mamma.

– Mamma var en kärleksfull förälder, men hon kunde inte ta hand om sig själv, hushållet, eller oss barn. Hon förstod inte vikten av regler och rutiner och förmådde inte att tillgodose de mest basala behoven. Det var en trasig tillvaro, berättar Katarina.

Tonårstiden präglades av dåligt umgänge och osunda miljöer, men som ung vuxen fick hennes liv en ny riktning, när kärleken Torbjörn kom in i hennes liv.

– Där vände det. Jag träffade Torbjörn och jag fick uppleva riktig kärlek – på riktigt. Jag gick klart skolan och utbildade mig till undersköterska. Och där någonstans kom längtan efter att få ge tillbaka – till någon annan som behöver en trygg famn.

Jour var sjätte vecka

För tre och ett halvt år sedan gjorde Katarina och Torbjörn slag i saken och öppnade sitt hem för akuta jourhemsplaceringar. Tanken på att få bidra med trygghet till utsatta barn i akuta situationer kändes rätt för dem båda, även om det var Katarina som var mest drivande i frågan. Sedan dess har omkring femton barn bott tillfälligt hos dem.

Var sjätte vecka har Katarina jour, och då kan telefonen ringa när som helst.

– Jag jobbar som undersköterska inom den kommunala omsorgen, och jag har kommit överens med min chef om det här upplägget. På detta sätt får jag en stadig inkomst, men samtidigt en flexibilitet då jag har min jourvecka. Det fungerar bra.

Trygghet och glädje

Att vara jourhem kan innebära att det från en stund till en annan flyttar in ett eller flera barn, som stannar några dagar, veckor, eller månader i väntan på en långsiktig lösning. Men oavsett hur länge barnen stannar handlar det alltid om samma sak för Katarina – att ge trygghet och glädje den tid de får tillsammans.

– Vi vill ge en annan bild av familj än vad dessa barn har med sig. Vi vill att de ska få vara barn. Vi vill ge dem en trygg plats att vara på till dess att de får komma till ett familjehem, eller återvända hem till föräldrarna.

Förutom att få sova i en fint bäddad säng, få mat i magen och uppleva lugn och ro, vill Katarina att varje barn ska få något som bara är deras.

– Det kan låta så enkelt och torftigt, men jag brukar ta med varje barn till stan för att köpa kläder eller något annat som de får välja själva. Det är en sådan enkel sak att göra, men det ger så mycket glädje. Det handlar om att göra saker tillsammans och se till att barnen känner sig sedda och värdefulla.

Självklarhet att ge till andra

Att ge tillbaka är ord som ofta återkommer i Katarinas berättelse. Trots en tuff barndom och stora svårigheter och sorger, har hennes vilja att ge till andra inte minskat, utan snarare förstärkts genom livet.

– Det är inget val för mig. Att ge till andra är så självklart – det är givande i sig. Den tacksamhet och glädje jag får tillbaka är fantastisk, oavsett om det sker inom mitt jobb som undersköterska, eller om det sker genom de barn som placeras hos oss.

Katarina sprudlar av glädje och energi. Det går inte att undgå att känna hennes genuina engagemang för de utsatta.

Inspirera andra

Hon har aldrig ångrat beslutet att ansöka om att bli jourhem och familjehem, och hon vill gärna inspirera fler att våga ta steget. Rädsla att misslyckas eller tankar på att inte klara av det, får inte vara ett hinder, menar Katarina.

– Den osäkerhet jag kände inledningsvis kom jag snabbt över. Jag var till viss del rädd för att min bakgrund skulle vara ett problem, men genom mina kontakter med socialförvaltningen och till viss del även vårdnadshavare, har jag märkt att mina livserfarenheter är en stor tillgång. Jag förstår processerna och vikten av att samarbeta kring barnen för att det ska bli så bra som möjligt. Men framför allt förstår jag barnen. Jag kan förstå vad de har gått igenom, deras känslor och behov.

Del av familjen

Ibland rinner känslorna över. Det är ofta Katarina önskar att hon kunde göra mer, precis som hon gjorde när Fanny kom. Den ursprungliga planen att enbart vara jourhem, höll ju inte länge. Efter ett första halvår med några korta placeringar kom en tonårstjej in i deras liv. Det gick inte att släppa flickan, och familjen fattade beslutet tillsammans – Fanny erbjöds att stanna hos dem.

Det har nu gått nästan tre år och Fanny är en självklar del av familjen.

– Det var oväntat, men så välkommet. Tänk vilken förmån det är att få vara del i en ung människas liv, att få ge trygghet och stöd och se hur hon utvecklas, tar mer ansvar och till sist står på egna ben. Det är en gåva och det har gett oss så mycket. Jag är så tacksam för det, avslutar Katarina.

Är du intresserad att bli familjehem? Här kan du läsa mer.